Våga vara jag – Helene Lilja Livscoach & ICT Terapeut

Bakvänt och gränsdragning

2020-09-28 Inga kommentarer

I förra veckan tittade jag på ett program som handlar om en test man gjort där fyraåringar tillbringar dagarna tillsammans med äldre människor som bor på nån typ av ålderdomshem. Jag blev så berörd av programmet, rörd till tårar för det var så fint att se hur de äldre sken upp och fick tillbaka lite av sin livskraft.

Men så tänker jag på hur bakvänt det är. Borde det inte vara tvärtom? Att testa hur äldre människor mår när de blir isolerade från barn? För mig är det solklart att människan mår bra av att umgås med andra generationer, det är ju naturligt för oss!

Jag läste nyligen i en bok att barn utsöndrar ett ämne som får oss att må bra och jag kan verkligen skriva under på det. Att umgås med mina barnbarn är som multivitamin för mig.

Jag hade svårt att välja bild till detta inlägg så det fick bli ett vackert höstlöv med ett hjärta. Jag älskar hösten! Igår gick jag i skogen för att leta svamp och stötte på älgflugor för andra gången i år! Usch, de är vidriga! Jag går inte ut i skogen igen i år utan en näthatt som skydd. Det är att sätta en gräns och ta hand om mig själv. För mig själv och mina klienter märker jag att det handlar mycket om gränsdragning just nu. Och gränser kan handla om stora och små saker. Att aldrig säga ja direkt utan be att få återkomma är att sätta en gräns. En person som är medberoende kan ha svårt med det, men det är ett väldigt bra sätt att få lite mer tid för att känna efter och fundera på vad som är bäst för mig att göra.

Med värme

Blogg, Våga vara jag

Fortsättning på gränsdragning

2020-09-21 Inga kommentarer

Helgens utbildning handlade om gränsdragning, ett ämne som är högaktuellt för mig som vill stå fullt ut i min kraft och lysa med mitt ljus fullständigt oberörd av andras åsikter.

Det finns två typer av medberoende, den ena är aktiv och den andra är passiv. Den aktiva tar konflikter, argumenterar och kämpar emot. Den har generellt sett större självkänsla än den passiva eftersom den inte varit lika hårt utsatt i uppväxten. Den passiva går undan och är rädd för konflikter, den fick lära sig att det är ingen idé att kämpa emot för det blir bara värre.

Jag tillhör den aktiva så det är nog förvånande för en del som känner mig att jag har svårt med gränsdragning och min rädsla för att bli förlöjligad. Jag har i mångt och mycket gått min egen väg och jag utstrålar inte osäkerhet. Men djupt djupt där inne i det undermedvetna finns det en liten tjej som inte blev sedd, inte blev bekräftad, inte blev älskad för den hon var och som fick lära sig att andras känslor är viktigare än hennes.

För ett år sedan när jag påbörjade grundutbildningen inom ICT fanns väldigt mycket av detta kvar. Under året som gått har jag läkt många av mina trauman och sår från den tiden men långt ifrån alla. Jag skulle förmodligen inte gjort detta inlägg förra hösten, det hade varit för läskigt. Idag när jag skriver detta känner jag ingen rädsla för vad andra ska tycka. Det skapar en frihetskänsla som är så stärkande!

Som jag skrev i mitt förra inlägg så när vi beklagar oss har vi inte satt en gräns, eller så håller vi inte den vi satt. Det är vårt ansvar att sätta gränser och se till så att de inte överskrids. Människor kommer gå över gränsen, framförallt i början när de är ovana att du ens har gränser. Ju bättre man blir på att sätta gränser desto mer sällan kommer de överskridas. Detta processas inom mig nu och jag försöker vara medveten om när detta sker och fundera på vilken gräns som behöver dras.

Att sätta gränser kan kännas skitläskigt för en medberoende och det beror på att det finns en stark rädsla att bli lämnad, att bli ensam och att bli övergiven. Gränsdragningen är väldigt viktig för att läka medberoende. Det handlar om att göra dig trygg, inte utsätta dig för situationer du inte mår bra av och att ta hand om dig själv. I takt med att du sätter gränser växer tryggheten inom dig och kärleken till dig själv att växer.

Det är också viktigt hur man säger när man sätter en gräns. Det får inte upplevas som ett hot mot den man säger det till. Man kan t ex säga så här: ”Jag mår inte bra av att se skräckfilm så jag tar hand om mig själv nu och gör något annat under tiden.”

Jag tänker bli bättre på att sätta gränser, ta hand om mig själv och ta min plats i världen. Jag vet att något större väntar och jag ser med spänning fram emot det, men jag har ingen brådska. Livet är resan, inte målet. Livet är NU.

Titta på detta, det är så vackert när hon vågar kliva fram och ta sin plats <3

Blogg, Våga vara jag

Om att distrahera sig

2020-09-16 Inga kommentarer

I natt vaknade jag som jag ibland gör och tog upp telefonen för att lägga patient tills tröttheten infinner sig så jag kan sova vidare. Det är något jag gjort i många år utan att egentligen tänka på varför eller att jag gör det. Men så inatt när jag låg där med telefonen så tänkte jag: ”Varför vill jag distrahera mig?”

Jag la ifrån mig telefonen och låg och funderade på detta en stund. Innan mobiltelefonens tid så hade jag tänt lampan och läst en bok ifall jag vaknat på natten. Men nu kan jag inte tända lampan för då vaknar min sambo.

Att läsa en bok är också ett sätt att distrahera sig. Jag har alltid haft ganska lätt för att oroa mig tills för bara några år sedan. Jag kunde oroa mig för väldigt mycket saker och oro har en tendens att bli väldigt stark på natten, den sprider sig i kroppen och gör det helt omöjligt att somna om.

Att jag oroar mig mindre idag har inte hänt plötsligt, det har skett gradvis i takt med den inre resan jag gjort och gör sen utmattningen drabbade mig 2004. Det klart det finns perioder som jag fortfarande kan oroa mig för vissa saker men de är mer sällsynta. Så nu behöver jag ju inte distrahera mig om jag vaknar på natten men jag gör det ändå! Som en (o)vana. Det får vara slut med det nu. Jag ska stanna i mig och möta det som kommer med ro, inte oro.

Med värme <3