Och så kom den dagen ….

.. då jag inte kommer på nånting vettigt att skriva! Jag har minst 3 utkast sparade på teman som jag gillar men orden kommer inte och känslan finns inte där. Jag lägger ner, känner att då får det vara så. Om känslan inte finns så får det vara. Jag väntar med att skriva nåt helt enkelt.

Så jag bestämmer mig för att bada i utespat. Jag sätter på samma musik som jag brukar men jag är inte nöjd! Jag väljer nåt annat och Bang! Där satt den! WOW! Känslan slår mig som en käggla! Medans jag flyter runt (har lagt mig på rygg och bara flyter) så rinner tårarna. Innan jag skriver mer så vill jag att om du har möjlighet lyssnar till musiken, framförallt i början och slutet. Jag vill säga att jag lyssnar inte alltid på orden/texten utan för mig är sången och musiken det som ger känslan. Har du svårt för det så lyssna bara på början och slutet, det är det som är mest stämningsfullt.

När jag ligger där på rygg och flyter runt i det 38:gradiga vattnet och ser himlen som mörknar ovanför mig så är känslan: ”Ok änglarna, kom och hämta mig om det är dags. Stunden är magisk.”

Jag har ingen aning om var det kom ifrån för jag är f-n inte klar med detta liv! Men känslan var magisk ..

Nu, i detta skede hade jag satt mig upp och höll på som bäst med att torka tårarna som fullständigt flödade. Mina tankar nu handlade om att: ”Va fan, jag är inte klar med detta liv! Vad handlar det här om?!”

Då kom nästa låt. Jag vet att jag sökte på den själv och startade den men jag vet inte var ifrån den kom, mer än att det kom från en känsla. Nåväl, gott folk. Här kommer nästa låt. Och får jag bestämma så vill jag att ni precis som jag lyssnar till låten och njuter, så vackert.


Tankarna gick direkt till på mina små barnbarn, mina döttrar och min sambo som behöver mig. Jag vet att jag behövs, att min närvaro gör skillnad. Och då helt plötsligt förstod jag vad allt handlade om!

Att värdesätta de personer vi har i livet som vi älskar och uppskattar! Här och nu! Inte imorgon, inte igår: NU!

Och, att fundera på det du irriterar dig på eller stör dig på, är det så viktigt? Fråga dig själv: Vad gör det här om hundra år? Är det ens nån som skulle bry sig? Och kanske är det rentav så att det egentligen handlar om dig? En sida hos dig som du inte riktigt vill erkänna ….

Vi tycker att andra ska bete sig som vi anser men egentligen handlar Ditt Liv om Dig och att Andra ska leva Sitt Liv.

Möts vi på vägen i kärlek och omtanke så är det underbart! Men om vi inte möts utan det är långt ifrån så är det okej, kärlek och omtanke i det också.

Jag är dålig på att höra av mig till mina nära och kära. Och sista månaderna har jag haft så mycket att göra och då blir det ännu sämre och jag mår inte bra av det. I en unik forskningsstudie följde man ett antal män från det de var unga till livets slutskede, efter ett tag ingick även deras fruar i studien. Den är unik för att den pågick så länge, eventuellt så pågår den än idag. Jag är osäker på det. Men det jag ville berätta om den är att vid livets slutskede så var svarade alla samma sak på frågan: ”Vad är viktigast för att vara lycklig?” Svaret var: ”Relationer.”
För att uppnå fullkomlig lycka behöver vi kärleksfulla och omtänksamma relationer, där det är tillåtet att vara den vi är.


Uppdatering: På fredag kommer mina barnbarn och döttrar på middag och fredagsmys! <3 Känner mig lycklig och glad att jag bestämde mig för att göra det trots fullt upp i veckan och utbildning i helgen. Jag får energi av att umgås med dem, ni vet sån där go-känsla av lycka som fyller hjärta och själ. <3


Med värme<3

HL-Autograf








”Jag vill inte!”

na

I flera dagar hade jag haft dessa ord med mig, de dök upp lite då och då. Jag försökte känna in på vad det kunde vara men det gick inte så bra. Tills de dök upp igen då en av mina vänner på påbyggnadsutbildningen Medberoende/Narcissist expert gav mig en session. Hon hjälpte mig rensa bort föreställningen om att jag att alltid måste ha en ”skälig orsak” till att inte vilja. Jag hade ingen egen kraft i mitt ”jag vill inte”.

Det kan tyckas märkligt och för mig var det märkligt på så sätt att jag visste att det var så och trodde att det skulle vara så. Men nu när jag fått hjälp med att rensa bort andras ”sanningar” som jag tagit på mig från uppväxten så känner jag att mitt ”Jag vill inte” är starkt som det är. Jag känner inte att jag måste komma med en orsak också. Givetvis kan jag av respekt till den jag säger det ge en förklaring också. Det handlar inte om det utan det är mer en känsla av att jag är fri, jag får också inte vilja.

Kort efter sa jag ifrån att hjälpa några närstående med städningen, det var det mitt jag vill inte handlade om kom jag fram till under sessionen. Jag berättade för personen om orsaken som är att det känns inte bra, mitt inre har ett stort motstånd mot det. För några år sedan hade inte det varit en skälig orsak men idag är det en mycket mycket stark sådan. Om man inte följer den inre rösten går man emot sig själv.

Med värme <3


HL-Autograf

Tecken och varningar

Tecken och varningar

Om vi är tillräckligt uppmärksamma på saker som sker eller finns i vår omgivning, ljud eller bilder som plötsligt får vår uppmärksamhet eller aningar som känns inom oss, ord som upprepas inom oss osv så kan de vara till hjälp för oss. För just det som fångar din uppmärksamhet kan vara ett tecken eller vägledning för att hjälpa dig i ditt liv. Den kärleksfulla energin som finns överallt men som vi inte ser, som vi alla är kopplade till oavsett vi vet det eller inte, den vill oss väl. Den vill hjälpa.

Ibland behöver den ta till lite kraftigare saker för att vi ska uppmärksammas. Så var det för mig den vackra junidagen 2010 då jag skulle åka med min dotter på en liten tur i hennes nya cabriolet.

Jag sätter mig bredvid henne och har min lilla chihuahua Primus i famnen. Han var med mig överallt på den tiden. Jag ser min dotters lycka. Hon är 20 år, det är sommar och hon har en cabriolet som absolut inte var av senaste modell men det spelade ingen som helst roll. Lyckan var fullkomlig!

Bilen börjar rulla och jag får en chock! Hela bilen hoppar!! Jag tittar på min dotter men hon är helt lugn, hon kör bilen som om inget konstigt händer. Jag håller i mig krampaktigt i handtaget på dörren och är livrädd för att jag och Primus ska studsa ur bilen för så kraftigt hoppar det! Jag tittar igen på min dotter men hon är fortfarande som vanligt.

Hon frågar mig: ”Vart vi ska åka?”
”Inte så långt”, hasplar jag ur mig. ”Åk till rondellen och tillbaka.” Hon ser lite besviken ut, hon ville åka längre men det fanns inte en chans att jag skulle klara det. Jag ville helst att hon skulle stanna bilen så jag kunde kliva ur. Vi fortsätter framåt och jag hoppar som ett popcorn i bilen. Eller rättare sagt min känsla var att jag hoppade som ett popcorn, för uppenbarligen gjorde jag inte det eftersom min dotter inte märkte något. Färden tog kanske 5 min och när vi stannade utan mitt hem var jag helt slut!

Det kan tyckas konstigt att min dotter inte märkte detta på mig men jag tror det var för att hon var så uppe i sitt, sin glädje över bilen och livet. Hon hade haft det ganska jobbigt under en längre tid och nu kändes livet glädjefyllt igen.

Jag kliver ur bilen på skakiga ben, vinkar av henne och stapplar in. Min sambo sitter vid köksbordet och dricker kaffe och jag slår mig ner och berättar om min upplevelse. Det kändes viktigt att sätta ord på det för jag var rädd för att om jag inte berättar det här för någon så kommer jag tvivla på att det verkligen hände. Jag minns att jag funderade över händelsen hela den lördagen och kom fram till att jag skulle tydligen inte vara i den bilen. Det var delvis sant och på ett brutalt sätt skulle jag snart få veta vad det handlade om ….

Måndag morgon. Min dotter är på väg till sitt sommarjobb i sin cabriolet. Det var vackert sommarväder denna dag, 1 juli 2010. Jag kommer aldrig att glömma den här dagen. Hon kör på motorvägen när bilen plötsligt börjar sladda! Hon minns att hon insåg att hon inte kunde göra något och hela hennes liv passerar som en film innan allt blir svart. Innan allt svartnar minns hon att hon tänkte: ”Jag kan inte lämna min mamma:” Hon kände ingen rädsla för sin egen del utan snarare ett lugn. När hon vaknar har bilen snurrat runt och lagt sig på taket. Chockad lyckas hon kravla sig ut och bort från bilen.

Ambulans kom snabbt och tog hand om henne, det visade sig att hon hade inga synliga skador. Helt mirakulöst hade hon klarat sig!! Bilen var skrot.

Vägen till sjukhuset kändes oändlig! Jag kunde inte lugna mig förrän jag fick träffa min dotter. Väl på sjukhuset när vi var på väg till ett av båsen hördes en stark röst:
”Nej, inga nålar! Du får inte sticka mig med den där!” Då drog jag en lättnadens suck och tårarna flödade. Tårar av tacksamhet och kärlek. Hon lever!

När allt lugnat sig och jag åter är hemma igen så tänker jag på det som hänt och inser att min upplevelse två dagar tidigare varit en varning. Varning för att bilen var inte säker. Tänk om jag fattat det! Och då kunnat varna min dotter! Det tog lång tid innan jag kunde släppa den ”fan-att-jag-inte-fattade-känslan” men den är numera borta. Jag ser det som ett uppvaknade för att vara mer uppmärksam på signaler och tecken.

Hur är det för dig? Är du uppmärksam på tecken och signaler? Eller har du kanske också varit med om något liknande? Du får gärna skriva och berätta, min e-postadress är helene@helenelilja.se


Med värme <3

HL-Autograf