”Jag vill inte!”

na

I flera dagar hade jag haft dessa ord med mig, de dök upp lite då och då. Jag försökte känna in på vad det kunde vara men det gick inte så bra. Tills de dök upp igen då en av mina vänner på påbyggnadsutbildningen Medberoende/Narcissist expert gav mig en session. Hon hjälpte mig rensa bort föreställningen om att jag att alltid måste ha en ”skälig orsak” till att inte vilja. Jag hade ingen egen kraft i mitt ”jag vill inte”.

Det kan tyckas märkligt och för mig var det märkligt på så sätt att jag visste att det var så och trodde att det skulle vara så. Men nu när jag fått hjälp med att rensa bort andras ”sanningar” som jag tagit på mig från uppväxten så känner jag att mitt ”Jag vill inte” är starkt som det är. Jag känner inte att jag måste komma med en orsak också. Givetvis kan jag av respekt till den jag säger det ge en förklaring också. Det handlar inte om det utan det är mer en känsla av att jag är fri, jag får också inte vilja.

Kort efter sa jag ifrån att hjälpa några närstående med städningen, det var det mitt jag vill inte handlade om kom jag fram till under sessionen. Jag berättade för personen om orsaken som är att det känns inte bra, mitt inre har ett stort motstånd mot det. För några år sedan hade inte det varit en skälig orsak men idag är det en mycket mycket stark sådan. Om man inte följer den inre rösten går man emot sig själv.

Med värme <3


HL-Autograf

Tecken och varningar

Tecken och varningar

Om vi är tillräckligt uppmärksamma på saker som sker eller finns i vår omgivning, ljud eller bilder som plötsligt får vår uppmärksamhet eller aningar som känns inom oss, ord som upprepas inom oss osv så kan de vara till hjälp för oss. För just det som fångar din uppmärksamhet kan vara ett tecken eller vägledning för att hjälpa dig i ditt liv. Den kärleksfulla energin som finns överallt men som vi inte ser, som vi alla är kopplade till oavsett vi vet det eller inte, den vill oss väl. Den vill hjälpa.

Ibland behöver den ta till lite kraftigare saker för att vi ska uppmärksammas. Så var det för mig den vackra junidagen 2010 då jag skulle åka med min dotter på en liten tur i hennes nya cabriolet.

Jag sätter mig bredvid henne och har min lilla chihuahua Primus i famnen. Han var med mig överallt på den tiden. Jag ser min dotters lycka. Hon är 20 år, det är sommar och hon har en cabriolet som absolut inte var av senaste modell men det spelade ingen som helst roll. Lyckan var fullkomlig!

Bilen börjar rulla och jag får en chock! Hela bilen hoppar!! Jag tittar på min dotter men hon är helt lugn, hon kör bilen som om inget konstigt händer. Jag håller i mig krampaktigt i handtaget på dörren och är livrädd för att jag och Primus ska studsa ur bilen för så kraftigt hoppar det! Jag tittar igen på min dotter men hon är fortfarande som vanligt.

Hon frågar mig: ”Vart vi ska åka?”
”Inte så långt”, hasplar jag ur mig. ”Åk till rondellen och tillbaka.” Hon ser lite besviken ut, hon ville åka längre men det fanns inte en chans att jag skulle klara det. Jag ville helst att hon skulle stanna bilen så jag kunde kliva ur. Vi fortsätter framåt och jag hoppar som ett popcorn i bilen. Eller rättare sagt min känsla var att jag hoppade som ett popcorn, för uppenbarligen gjorde jag inte det eftersom min dotter inte märkte något. Färden tog kanske 5 min och när vi stannade utan mitt hem var jag helt slut!

Det kan tyckas konstigt att min dotter inte märkte detta på mig men jag tror det var för att hon var så uppe i sitt, sin glädje över bilen och livet. Hon hade haft det ganska jobbigt under en längre tid och nu kändes livet glädjefyllt igen.

Jag kliver ur bilen på skakiga ben, vinkar av henne och stapplar in. Min sambo sitter vid köksbordet och dricker kaffe och jag slår mig ner och berättar om min upplevelse. Det kändes viktigt att sätta ord på det för jag var rädd för att om jag inte berättar det här för någon så kommer jag tvivla på att det verkligen hände. Jag minns att jag funderade över händelsen hela den lördagen och kom fram till att jag skulle tydligen inte vara i den bilen. Det var delvis sant och på ett brutalt sätt skulle jag snart få veta vad det handlade om ….

Måndag morgon. Min dotter är på väg till sitt sommarjobb i sin cabriolet. Det var vackert sommarväder denna dag, 1 juli 2010. Jag kommer aldrig att glömma den här dagen. Hon kör på motorvägen när bilen plötsligt börjar sladda! Hon minns att hon insåg att hon inte kunde göra något och hela hennes liv passerar som en film innan allt blir svart. Innan allt svartnar minns hon att hon tänkte: ”Jag kan inte lämna min mamma:” Hon kände ingen rädsla för sin egen del utan snarare ett lugn. När hon vaknar har bilen snurrat runt och lagt sig på taket. Chockad lyckas hon kravla sig ut och bort från bilen.

Ambulans kom snabbt och tog hand om henne, det visade sig att hon hade inga synliga skador. Helt mirakulöst hade hon klarat sig!! Bilen var skrot.

Vägen till sjukhuset kändes oändlig! Jag kunde inte lugna mig förrän jag fick träffa min dotter. Väl på sjukhuset när vi var på väg till ett av båsen hördes en stark röst:
”Nej, inga nålar! Du får inte sticka mig med den där!” Då drog jag en lättnadens suck och tårarna flödade. Tårar av tacksamhet och kärlek. Hon lever!

När allt lugnat sig och jag åter är hemma igen så tänker jag på det som hänt och inser att min upplevelse två dagar tidigare varit en varning. Varning för att bilen var inte säker. Tänk om jag fattat det! Och då kunnat varna min dotter! Det tog lång tid innan jag kunde släppa den ”fan-att-jag-inte-fattade-känslan” men den är numera borta. Jag ser det som ett uppvaknade för att vara mer uppmärksam på signaler och tecken.

Hur är det för dig? Är du uppmärksam på tecken och signaler? Eller har du kanske också varit med om något liknande? Du får gärna skriva och berätta, min e-postadress är helene@helenelilja.se


Med värme <3

HL-Autograf

Signal från själen

Hjärtats väg

Idag hände nåt väldigt starkt! Jag sitter och läser Kajsa Ingemarssons bok ”Hjärtats väg”. I boken är hon är på en resa i Grekland och skriver om The house of the virgin Mary i Efesos. Jag stannar till vid ordet Efesos, det var nåt bekant med det.

Jag försökte minnas och efter några sekunder mindes jag! Jag som aldrig får till mig ett namn från guider när jag mediterar fick faktiskt till mig ett namn vid en meditation som vi gjorde i början av utbildningen till ICT Terapeut. Detta var i oktober 2019. Det namnet var Efenes.

I samma sekund jag minns fylls mina ögon med tårar och kroppen börjar rycka i solar plexus, rycka som spasmer. Som att magmusklerna kraftigt spänns för att sedan snabbt slappna av och spännas igen. Ingenting jag styr medvetet, inte heller tårarna för jag kände ingen sorg.
Detta pågår ett tag, kanske 1 minut och jag minns att jag tänkte: Jag accepterar alla delar i mig. Det var en mening jag nyss läst i boken och varför den dök upp nu vet jag inte.

Men det jag vet är att reaktionen var min själ som vill uppmärksamma mig på att detta har betydelse, detta är viktigt. På vilket sätt vet jag ännu inte. Nu när det gått några timmar sen det hände så är det nästan som att jag funderar på om det faktiskt hände …. Mest för att det var en så kraftfull fysisk reaktion så känns den overklig. Men jag vet att det hände och jag skriver om den för min projekt ”Våga vara jag”.

Du som inte känner till mitt projekt Våga vara jag kan läsa om det här

Med värme <3
Helene