När själens längtan känns starkare än det inre barnets känslor. Det har så länge jag kan minnas varit svårt för mig att ens våga närma mig tanken att jag ska få uppleva det jag innerst inne längtar efter. Att nå ut till fler, att göra skillnad för många. Det har varit så mycket skam, skuld och rädslor som har stoppat mig.
När jag i förra veckan hade ICT gruppterapi för första gången så var jag där, där jag knappt vågat tänka tanken på att jag skulle kunna var. Jag bidrog till att en grupp fantastiska personer fick insikter, släppa på trauman och känna ett större inre lugn. Och det gick så lätt! Jag var inte nervös, orolig eller rädd. Jag kände att hela jag var i ett flow som kändes magiskt.
Och givetvis vill jag fortsätta med detta så jag skapade förutsättningar för det. När sedan de allra flesta ville men av olika anledningar inte kunde fortsätta så kände jag hur jag tappade energi, jag föll ner i en dysterhet. Jag trodde först att det handlade om trötthet efter flera intensiva veckor men samtidigt så kändes det som att det var något annat som hände mig. Jag kände igen känslan från förr och svårigheten att komma ur det ….
Sakta har insikten fallit på plats, jag vet vad det handlar om. Jag var olycklig som barn, innerst inne mådde jag väldigt dåligt men jag visade det inte. På något sätt hade jag lärt mig att hålla det inom mig, att lägga på en glad fasad och fly till ett happy place. Jag har minnen av att pappa lovat olika saker som sedan inte blivit av och dessa tog hårt på mig. Det finns också svaga minnen av att när jag frågat honom om det han lovat så skrattar han åt mig och jag känner mig dum för att jag ens trott på honom.
Det är känslan av besvikelse, skam och maktlöshet som jag la på mig själv och som jag återkommande har hamnat i genom åren av olika anledningar. Innan ICT kom in i mitt liv har jag inte förstått vad det handlat om, men nu vet jag att det är mitt inre barn som faller tillbaka i barndomens sår som inte läkt. Det undermedvetna har inget tidsperspektiv, det som skedde för 50 år sedan kan upplevas lika starkt idag.
Känslan var som sagt bekant men något hade förändrats, jag kände inte skam eller maktlöshet. Det var besvikelse som kändes. När det stod klart för mig så skedde ett skifte i mig, fann jag ny kraft och glädjen kom tillbaka. När mitt inre barns känsla blev bekräftad så släppte den!
Som medberoende så kan vi vara hur starka som helst för andra, men när det kommer till oss själva och det som är viktigt för oss så tappar vi kraft. Men nu har mitt inre barn läkt mycket av barndomens sår så jag känner själens längtan mycket starkare och jag har släppt på skuld och skam som hittills hindrat mig, jag är FRI! Jag ska göra detta!
Imorgon startar vi med ICT Gruppterapi 1 och jag är så tacksam och lycklig för det <3
Det finns platser kvar, om du är intresserad är du varmt välkommen att kontakta mig: helene@helenelilja.se