Det är en fråga som är väldigt vanlig när man har varit i en destruktiv relation. Eller kanske också, om man reflekterar över sin barndom.
Det här är en serie på tio avsnitt där jag svarar på tio olika frågor — och ger tips på hur man kan hjälpa sig själv.
Jag har ju själv en historia av att ha överlevt min barndom. Då har man ett medberoende med sig. Och medberoendet hindrar oss från att lita på oss själva, att sätta gränser, att våga vara autentiska.
Det hindrar oss från väldigt mycket som är viktigt för oss. Men vi är oftast inte medvetna om det — det är det som är så läskigt.
Jag pratar av egen erfarenhet. Jag trodde att jag skulle ta hand om andra. Att det var mitt ansvar hur andra mådde. Jag trodde på riktigt det. Jag förstod inte att det fanns ett annat sätt att känna på.
Jag trodde att jag är en omtänksam person, en empatisk person. Men det var medberoendet som hindrade mig från att vara omtänksam mot mig själv. Det var ingen som lärde mig det. Att jag också är viktig. Att mina behov är viktiga.
Vilka referenser har man?
Så den här frågan — var det så illa? Och man kan också lägga till: var det så illa? För mig var det fel på typ. Det är ganska vanligt att ta på sig skulden.
Och jag vill börja med att när man ställer sig den frågan — vilka referenser har man då?
För jag visste inte vad en sund och varm och kärleksfull relation var. Jag gick inte igång på personer som var trygga i sig själva och som var nyfikna på mig. Vem är du? Det skrämde mig. Det var jätteläskigt. Någon som ville se mig — det var ingen som hade gjort det tidigare. Inte jag själv heller.
Men personer som gärna bekräftade mig — för mitt utseende, för vad jag gör och ger för dem — bekräftelse, du finns för mig, du är så snäll, du lyssnar på mig, du ser mig. Det gick jag igång på. Det är så det är att vara medberoende. Man är bekräftelsesökande.
Har man då rätt referenser? Vet man hur en sund relation är?
Om man har kommit ifrån en destruktiv relation är man aldrig tillräcklig. Man känner alltid lite skuld och lite skamkänslor. Det är mitt fel. Om jag inte gjorde det, om jag inte var så…
Man har ju sen barndomen lärt sig att man inte kan lita på sina egna känslor.
Alla destruktiva relationer handlar inte om en patologisk narcissist
Det vill jag verkligen inte säga. Det kan handla om människor som också har överlevt sin barndom. Som också lever utifrån sina sår och sina projiceringar och rädslor. Det behöver inte alls vara elaka människor som vill skada en.
Så när man frågar sig var det så illa — är det inte lite hemskt att ens fråga sig det? Det vill inte jag göra någon fel för att man frågar. Nej — du har anledning till att fråga det här. På grund av vad du har varit med om.
Vad är du i det här? Vad behöver du? Vad behöver du för att må bra?
Att fråga sig var det så illa — det är som att man har plockat bort sig själv. Det man själv behöver i en relation. Det är nästan som att man mäter graden av destruktivitet. Det är ju hemskt.
För förmodligen är det också så att man är livrädd och ensam. Så tar man hellre det här — för att slippa känna sig ensam. Det har vi de allra flesta som har överlevt sin barndom. Rädsla, djup rädsla för att bli övergivna och ensamma.
Det är ditt inre barn. Det är såret som inte är läkt.
Du har blivit utsatt för gaslightning
Det skulle jag nästan säga i barndomen också. Där du inte fick lära dig att dina känslor är sanna. Det är verkligen gaslightning — att du inte kan lita på dina känslor.
Det är våra föräldrars, våra vårdnadshavares uppgift. Att lära oss det. Att bekräfta oss. Att se oss och hålla oss som barn, så vi känner oss trygga i våra känslor. Trygga att uttrycka dem.
Och det kanske var så för dig som för mig — att ingen bekräftade mina känslor. Vad man gör då är att man stänger av. Man slutar lyssna på det som känns. Så går man upp till det logiska. Försöker förstå det istället. Vad har jag gjort för fel? Vad förväntas av mig här? Och så fortsätter man så i vuxenåldern.
Det ingår i medberoendet som hindrar dig från att vara du. Rätten att få ha dina känslor. Få vara du och uttrycka dig. Och säga nej.
Förmodligen var det det. Det var så illa.
Tänk på hur du mådde innan du gick in i den här relationen. Hur kändes det att vara du? Hur upplevde du livet? Och så tittar du på hur du mådde i relationen. Och hur du mår nu.
Många gånger mår man mycket sämre. Även om man kanske inte mådde jättebra innan. Man har ofta blivit mer isolerad. Människor runt omkring har kanske totalt tröttnat på dramat, det ständiga drama som pågår. Man kanske är sjukskriven. Man kanske inte ens orkar jobba längre. Familjen kanske inte vill ha kontakt. Eller så har man själv dragit sig undan — för att man skäms, för att man går tillbaka eller stannar med en person som skadar en.
Så ja. Det var så illa.
Var det så illa — det är verkligen ett mått på dåligt mående bara. Det finns inte. Det är klart att det fanns inslag i relationen som var bra, stunder där det kändes bra. Men det har ett pris. På bekostnad av dig.
Du är tvungen att överge dig själv när du är i en nära relation med en destruktiv person. Du är tvungen att anpassa dig. Du kommer längre och längre bort ifrån dig själv. Du blir mer otrygg, mer osäker, och mer beroende av den här personen.
Så den här frågan — var det så illa? Jag tycker vi svarar ja på den.
Byt frågan
Istället ställer vi oss en annan fråga: Var den här relationen bra för mig?
Det är där jag vill att du ska vara. Är det här bra för mig? Är det här rätt för mig? Att du har det perspektivet. Att du utgår ifrån dig själv. Det är ett sundare sätt att förhålla sig till saker och ting. Du tar tillbaka din inre kompass — den som fråntogs dig någon gång när du var barn, den du lärde dig att inte lita på.
Jag vill att du börjar förhålla dig till allt i ditt liv utifrån det perspektivet. Är det här bra för mig? Är det här rätt för mig? Är det här vad jag behöver? Är det här vad jag vill? Ta tillbaka rätten att vara du.
Sätt ord på det
Ett sätt att börja kan vara att sätta ord på hur du var för dig — både i barndomen och i den relation du har varit i. Sätt ord på det.
Det kan vara så att man inte riktigt minns allting. Men skriv ner eller prata in. Äg din upplevelse. Var brutalt ärlig — även om du skäms, även om du lägger skuld och skam på dig själv för att du som vuxen tillätt dig att vara i det här.
Var brutalt ärlig. Lägg korten på bordet. Äg det här. Med kärlek och omtanke till dig själv. För just där och då hade du inte något annat val som du kunde se.
Tillåt alla känslor som kommer. Tillåt dem. Håll om dig själv — precis som du skulle göra med en kär vän eller om du har barn.
Och om och när du känner dig redo — om det finns en person i din omgivning som du vill lita på, någon som bara lyssnar och inte värderar — så kan du berätta. Du kan berätta valda delar, eller läsa upp det som känns bäst för dig. Det blir ännu ett starkare uttryck att sätta ord på din berättelse.
Nästa avsnitt i serien handlar om: Varför stannade jag så länge?
Lyssna på podden Fri från Narcissister där poddar finns. Vill du ta ditt första steg hem? Börja här är skapad just för dig.