Om att distrahera sig

book

I natt vaknade jag som jag ibland gör och tog upp telefonen för att lägga patient tills tröttheten infinner sig så jag kan sova vidare. Det är något jag gjort i många år utan att egentligen tänka på varför eller att jag gör det. Men så inatt när jag låg där med telefonen så tänkte jag: ”Varför vill jag distrahera mig?”

Jag la ifrån mig telefonen och låg och funderade på detta en stund. Innan mobiltelefonens tid så hade jag tänt lampan och läst en bok ifall jag vaknat på natten. Men nu kan jag inte tända lampan för då vaknar min sambo.

Att läsa en bok är också ett sätt att distrahera sig. Jag har alltid haft ganska lätt för att oroa mig tills för bara några år sedan. Jag kunde oroa mig för väldigt mycket saker och oro har en tendens att bli väldigt stark på natten, den sprider sig i kroppen och gör det helt omöjligt att somna om.

Att jag oroar mig mindre idag har inte hänt plötsligt, det har skett gradvis i takt med den inre resan jag gjort och gör sen utmattningen drabbade mig 2004. Det klart det finns perioder som jag fortfarande kan oroa mig för vissa saker men de är mer sällsynta. Så nu behöver jag ju inte distrahera mig om jag vaknar på natten men jag gör det ändå! Som en (o)vana. Det får vara slut med det nu. Jag ska stanna i mig och möta det som kommer med ro, inte oro.

Med värme <3

HL-Autograf



Frihet

Frihet

En sak som jag märker nu när jag skriver mer inlägg är att jag inte alls är lika noggrann, och att jag inte recenserar mig själv lika hårt som tidigare. För bara 6 månader sedan hade jag inte känt mig lika fri att uttrycka mig som jag gör idag. Då hade jag varit mycket mer kritisk och läst det jag skrivit massor med gånger innan jag publicerar det, och jag hade inte känt mig lika fri att skriva om allt möjligt som känns bra just i den stunden. Då hade jag funderat hur det skulle tas emot, vad andra ska tycka osv.

Det är sååå skönt att känna den friheten! Den kommer i takt med att man blir mer autentisk och sann mot sig själv. Andras åsikter om mig är inte lika viktiga längre. Du kan vara säker på en sak, det kommer alltid finnas åsikter om dig och det du gör. Oavsett hur du vänder och vrider på dig så finns det alltid något som inte faller i god jord hos någon. Och vet du, det handlar om den personen. Inte om dig.

Jag läker och lär fortfarande och kommer nog göra det resten av livet. Men det sista året har varit väldigt transformerande för mig. Jag har lättare för att dra gränser, jag tar hänsyn till mig själv och mina behov, jag anpassar mig inte lika mycket, jag känner en större trygghet inom mig, jag känner kärlek till mig själv och jag känner kärlek till andra på ett djupare plan. Och jag känner mycket mer acceptans, till mig och andra. Allt detta har medfört att mina relationer känns mer äkta, jag kan slappna av mer i andra sällskap och livet känns lättare att leva.

Även om jag var omedveten om det så var det som att jag behövde skydda mig förut. Det är nåt som hängt med sen uppväxten. Och nu är det som att jag inte behöver skydda mig längre. Jag har befriat mig från rädslor, skam och skuld. Så fantastiskt skönt!! Inte ville jag ha kvar dem känslorna men som jag skrev så var jag omedveten om det. Visste du att vårt undermedvetna styr 95 procent av vårt liv?

Det är svårt att sätta ord på allt för det är så mycket men jag tror jag nöjer mig med det jag skrivit nu. Klockan är mycket och det är dags att gå och sova.

Kram <3

HL-Autograf

”Jag vill inte!”

na

I flera dagar hade jag haft dessa ord med mig, de dök upp lite då och då. Jag försökte känna in på vad det kunde vara men det gick inte så bra. Tills de dök upp igen då en av mina vänner på påbyggnadsutbildningen Medberoende/Narcissist expert gav mig en session. Hon hjälpte mig rensa bort föreställningen om att jag att alltid måste ha en ”skälig orsak” till att inte vilja. Jag hade ingen egen kraft i mitt ”jag vill inte”.

Det kan tyckas märkligt och för mig var det märkligt på så sätt att jag visste att det var så och trodde att det skulle vara så. Men nu när jag fått hjälp med att rensa bort andras ”sanningar” som jag tagit på mig från uppväxten så känner jag att mitt ”Jag vill inte” är starkt som det är. Jag känner inte att jag måste komma med en orsak också. Givetvis kan jag av respekt till den jag säger det ge en förklaring också. Det handlar inte om det utan det är mer en känsla av att jag är fri, jag får också inte vilja.

Kort efter sa jag ifrån att hjälpa några närstående med städningen, det var det mitt jag vill inte handlade om kom jag fram till under sessionen. Jag berättade för personen om orsaken som är att det känns inte bra, mitt inre har ett stort motstånd mot det. För några år sedan hade inte det varit en skälig orsak men idag är det en mycket mycket stark sådan. Om man inte följer den inre rösten går man emot sig själv.

Med värme <3


HL-Autograf