Jag var nyligen med om något stort och det kändes som att vakna upp. Allt började med att jag bottnade i en stor sorg, ett trauma som jag burit med mig länge. Smärtan var så stor att jag trodde jag skulle behöva gå ut och skrika men just då klingade den av.

Morgonen efter var jag nedstämd och jag förstod att processen med sorgearbetet fortgår ett tag till, och det är okej. Jag satt med mitt kaffe och kom på mig själv med att tänka på mat, och chips. Jag blev förvånad eftersom jag hade ätit frukost nyligen. Sen följde den här inre dialogen, den kom automatiskt det var alltså inget jag styrde över:
– Är jag hungrig?
– Nej.
– Men varför tänker jag på mat? Vad behöver jag?
– Gå i skogen och plocka svamp.

Jag var förundrad över det jag nyss upplevt i min inre värld. Känslan var att jag hade vaknat upp och blivit medveten om ett beteende som jag haft med mig i många många år, nämligen att när jag är nedstämd så riktar jag min uppmärksamhet till mat för att bli gladare. I vanliga fall hade jag i detta läget tänkt så här:
– Åh, det är fredag idag. Jag ska laga något gott ikväll.
Och sedan börjat leta recept för inspiration och vips hade min nedstämdhet bytts ut, jag hade flytt till ett bättre mående. Distraherat mig med något jag tycker om att göra för att tränga bort sorgen.

Det blev ingen speciell fredagsmiddag den kvällen, eller rättare sagt jag lade inte ner massa tid på att planera vad jag skulle laga.

Kvällen efter kom sorgen och smärtan över mig igen, inte riktigt lika stark men dock smärtsam. När tårarna rann sträckte jag instinktivt ut mina armar åt sidorna och tänkte:
– Förlåt mig! Förlåt mig! Förlåt mig!
Och då kom nästa tanke som från ingenstans:
– Jag förlåter mig själv.
Och baam! Då försvann sorgen och smärtan som ett trollslag.

Dagen efter kom en insikt till mig. Jag hade aldrig övervikt som barn, det var när jag blev vuxen som kampen mot extrakilona började. Jag har tänkt många gånger att det ska inte vara en kamp att ha en hälsosam vikt, det ska vara naturligt och lätt men varför är det inte det? Nu har det inte gått så lång tid men jag märker redan att jag inte är lika hungrig eller fokuserad på mat även om jag fortfarande älskar att laga god mat så får det inte lika mycket av min uppmärksamhet. Ska bli mycket intressant och se om det kan ge andra resultat också.

Min slutsats av det här är att trauman som vi bär med oss påverkar oss på många olika sätt. För mig blev detta fokusering på matlagning, en annan person kanske hade flytt in i träning.

Jag vill be dig rikta lite extra uppmärksamhet på hur du beter dig när den där nedstämdheten dyker upp, för det gör den. Hur gör du då?
Kanske kommer du på dig själv med att äta något fast du egentligen inte är varken sugen eller hungrig?
Om du känner en känsla som du brukar undvika skulle du kunna låta den växa, stanna i det som känns istället för att distrahera dig med något? För att sen göra som jag, bottna i den så den lämnar dig för alltid …… Det är så värt det, jag lovar!