⭐️Hur blir det när man inte är allvarligt medberoende längre (min story).⭐️
Jag har varit allvarligt medberoende under större delen äv mitt liv, omedvetet. Jag trodde på riktigt att jag var en bra människa som brydde mig om andra, medan sanningen är att jag var självcentrerad eftersom mycket handlade om vad andra tyckte om mig, oärlig i relationer då jag inte vågade sätta gränser och med en offermentalitet som tog överhanden alltför ofta. Jag är fortfarande medberoende men mer åt det måttliga hållet, beroende på vad det handlar om. Jag tänkte jag skulle ge några exempel på hur det var och hur det är nu.
🌸Offermentalitet🌸
Så här gick mina tankar:
”Varför ringer svärfar mig när det är sin son han vill få tag på?” (Och tar ut irritationen på min sambo).
”Varför är det alltid jag som …….”
Jag kände mig som ett offer vilket jag gjorde rätt länge eftersom tankarna ältades, och irritation och frustration var känslorna i min kropp.
Så här fungerar jag nu:
Jag säger: -Om du vill få tag på din son får du ringa honom.
Jag säger: – Jag vill att du hjälper mig med …. eller nu är det din tur att ……
Jag säger det jag vill säga utan nån direkt känsla och sen är det bara över och förbi.
🌸Se till mina behov och bibehålla gränser🌸
Jag tyckte inte om när någon tittade på när jag gjorde något, jag kunde varken fokusera på det jag gjorde eller ignorera den som tittade. Som t ex när jag lagar mat. Jag gillar att laga mat, speciellt när det finns gott om tid. Jag lyssnar på musik och jag vill vara ensam i köket vilket jag talat om för min sambo. Förut blev jag oerhört stressad när jag sagt att jag ska laga mat och min sambo inte lämnar köket, då kom irritationstankarna:
”Han vet ju att jag vill vara ensam, varför går han inte!?”
”Han struntar i vad jag behöver, han bryr sig bara om sig själv.”(Han tycker om att sitta vid köksbordet och lyssna på musiken med vår lilla hund i knät när jag lagar mat men det stressade mig.)
Och känslan i kroppen var stress och irritation istället för inspiration och glädje.
Nu säger jag bara att jag ska laga mat och om han inte går vilket han oftast gör så säger jag att jag vill vara ifred, utan att ha skapat någon som helst känsla av irritation eller stress. Och vill han sitta vid köksbordet med vår lilla hund i knät så bekommer det inte mig, jag kan utan problem koppla bort honom och fokusera på mig så pass att jag inte ens märker när han går.
När jag började meditera så för att kunna koppla av var jag tvungen att säga till honom att han inte fick störa mig (bara vid akut fara) och att jag kommer ut när jag är klar även om det tar lång lång tid. Trots att jag gjort detta så var det svårt för mig att koppla bort honom och världen utanför mig. Idag kan jag meditera i soffan när han är hemma 🙏
Kanske kan det här ge dig en hint om hur det är tänkt att man ska leva, inifrån och ut ❤️
