Helgens utbildning handlade om gränsdragning, ett ämne som är högaktuellt för mig som vill stå fullt ut i min kraft och lysa med mitt ljus fullständigt oberörd av andras åsikter.

Det finns två typer av medberoende, den ena är aktiv och den andra är passiv. Den aktiva tar konflikter, argumenterar och kämpar emot. Den har generellt sett större självkänsla än den passiva eftersom den inte varit lika hårt utsatt i uppväxten. Den passiva går undan och är rädd för konflikter, den fick lära sig att det är ingen idé att kämpa emot för det blir bara värre.

Jag tillhör den aktiva så det är nog förvånande för en del som känner mig att jag har svårt med gränsdragning och min rädsla för att bli förlöjligad. Jag har i mångt och mycket gått min egen väg och jag utstrålar inte osäkerhet. Men djupt djupt där inne i det undermedvetna finns det en liten tjej som inte blev sedd, inte blev bekräftad, inte blev älskad för den hon var och som fick lära sig att andras känslor är viktigare än hennes.

För ett år sedan när jag påbörjade grundutbildningen inom ICT fanns väldigt mycket av detta kvar. Under året som gått har jag läkt många av mina trauman och sår från den tiden men långt ifrån alla. Jag skulle förmodligen inte gjort detta inlägg förra hösten, det hade varit för läskigt. Idag när jag skriver detta känner jag ingen rädsla för vad andra ska tycka. Det skapar en frihetskänsla som är så stärkande!

Som jag skrev i mitt förra inlägg så när vi beklagar oss har vi inte satt en gräns, eller så håller vi inte den vi satt. Det är vårt ansvar att sätta gränser och se till så att de inte överskrids. Människor kommer gå över gränsen, framförallt i början när de är ovana att du ens har gränser. Ju bättre man blir på att sätta gränser desto mer sällan kommer de överskridas. Detta processas inom mig nu och jag försöker vara medveten om när detta sker och fundera på vilken gräns som behöver dras.

Att sätta gränser kan kännas skitläskigt för en medberoende och det beror på att det finns en stark rädsla att bli lämnad, att bli ensam och att bli övergiven. Gränsdragningen är väldigt viktig för att läka medberoende. Det handlar om att göra dig trygg, inte utsätta dig för situationer du inte mår bra av och att ta hand om dig själv. I takt med att du sätter gränser växer tryggheten inom dig och kärleken till dig själv att växer.

Det är också viktigt hur man säger när man sätter en gräns. Det får inte upplevas som ett hot mot den man säger det till. Man kan t ex säga så här: ”Jag mår inte bra av att se skräckfilm så jag tar hand om mig själv nu och gör något annat under tiden.”

Jag tänker bli bättre på att sätta gränser, ta hand om mig själv och ta min plats i världen. Jag vet att något större väntar och jag ser med spänning fram emot det, men jag har ingen brådska. Livet är resan, inte målet. Livet är NU.

Titta på detta, det är så vackert när hon vågar kliva fram och ta sin plats <3