I natt vaknade jag som jag ibland gör och tog upp telefonen för att lägga patient tills tröttheten infinner sig så jag kan sova vidare. Det är något jag gjort i många år utan att egentligen tänka på varför eller att jag gör det. Men så inatt när jag låg där med telefonen så tänkte jag: ”Varför vill jag distrahera mig?”
Jag la ifrån mig telefonen och låg och funderade på detta en stund. Innan mobiltelefonens tid så hade jag tänt lampan och läst en bok ifall jag vaknat på natten. Men nu kan jag inte tända lampan för då vaknar min sambo.
Att läsa en bok är också ett sätt att distrahera sig. Jag har alltid haft ganska lätt för att oroa mig tills för bara några år sedan. Jag kunde oroa mig för väldigt mycket saker och oro har en tendens att bli väldigt stark på natten, den sprider sig i kroppen och gör det helt omöjligt att somna om.
Att jag oroar mig mindre idag har inte hänt plötsligt, det har skett gradvis i takt med den inre resan jag gjort och gör sen utmattningen drabbade mig 2004. Det klart det finns perioder som jag fortfarande kan oroa mig för vissa saker men de är mer sällsynta. Så nu behöver jag ju inte distrahera mig om jag vaknar på natten men jag gör det ändå! Som en (o)vana. Det får vara slut med det nu. Jag ska stanna i mig och möta det som kommer med ro, inte oro.
Med värme <3
